Får jag presentera Nikitas förstfödda! En pigg, 93 gram tung liten kille eller tjej som kom till världen ca 16:20 den 24 mars 2003!

Det var en lååång dags väntan som äntligen fick sitt slut då. Nikita var väldigt orolig redan på morgonen och lät mig inte vara i fred en minut. Helst ville hon att jag skulle göra henne sällskap i vår gästloftsäng (mer känd som "Nikitas privata sovplats") där hon verkade vilja föda. Det tyckte jag var en _väldigt_ dålig idé och satte mig därför på golvet bredvid bolådan. Så länge jag satt där var det ok att ligga i den, tyckte Nikita.

Klockan halv tolv kom det lite flytningar och strax efter det lite fostervatten, så då tänkte jag att det nog var dags för lite mer action. Men inte då, inga värkar syntes till. Jag ringde vet, som tyckte att jag gott kunde vänta till ca 17:00 innan jag skulle börja oroa mig...jaja, lättare sagt än gjort! Efter tre någon gång började dock de synliga krystvärkarna, lite sporadiskt sådär. Strax innan fyra gjorde jag så äntligen en upptäckt, det stack ut en liten svans och en liten tass! Nikita slickade frenetiskt, men så mycket värkar hade hon inte. Efter 10 min utan att Nikita hade lyckats klämma ut något mer började jag tro att den satt fast, och ringde vet igen. Återigen fick jag rådet att ta det kallt och återkomma om inget hänt inom 30 min. Så det var bara att försöka ge Nikita lite stöd under värkarna så hon hade något att spjärna mot, och det visade sig 20 min senare att det räckte! Plötsligt var hela ungen ute, och Nikita började slicka den direkt! Perfekt, hon visste precis vad hon skulle göra. Navelsträngen fick jag hjälpa till lite med, men i övrigt gick allt bra och en timme senare såg det såhär gosigt ut:

Det tog ett tag innan ungen hittade "rätt" spene (otroligt vilken energi de har när det gäller att leta spene förresten), men till slut verkade alla vara nöjda. Nikita var faktiskt så nöjd att två timmar efter första födseln verkade hon inte alls ha någon tanke på att vilja klämma ur sig något mer... Ringde vet igen, som naturligtvis sa att jag skulle ta det lugnt så länge Nikita verkade må bra och det gjorde hon ju definitivt. Men att ringa vet visade sig återigen vara ett tecken för Nikita att sätta igång igen, eftersom det bara dröjde några minuter innan unge nummer två ploppade ut! "Ploppade" är faktiskt ett bra ord för det, för det gick otroligt fort jämfört med första ungen. 18:30 var klockan då, och ungen visade sig väga 107 gram.

Nikita och jag hade lite meningsskiljaktigheter om vad som var viktigast, att tvätta tvåan eller äta moderkaka, men trots allt gick det fint och redan 25 min efter tvåan var det dags för 105 gram trea! Även denna ungen "ploppade" ut, inga problem där inte. Lite svårare var det att fokusera Nikita på att ta bort all gegga den hade i ansiktet, men en liten stund senare låg ändå alla tre och snuttade lyckligt på var sin spene!

Att Nikitas beskyddarinstinkter finns där är nog inget att tvivla på...helst vill hon ligga på alla tre verkar det som, fast de verkar tycka det blir en aning för trångt då. :-)

Det verkade inte bli fler än tre ungar, så efter ett tag tog jag beslutet att det var dags att byta ut de blodiga handdukarna mot något gosigare. Alltså kidnappade jag alla tre ungarna och placerade dem i min sambos något skeptiska händer. Han erkände i och för sig ganska snabbt att de faktiskt var sötare än han trodde de skulle vara...

Det var ju även ett perfekt tillfälle att ta några extra kort!

Väl tillbaka i lådan höll nog alla med om att fleecen var väldig mysig att ligga på...fast det det enda viktiga just nu enligt ungarna är ju att hitta sin spene igen när man tappat bort den. :-)

Efter ett tag började Nikita tycka att hon minsann kunde klara av sina små på egen hand, och att den där blixten var lite väl irriterande... Dags att lämna dem ifred med andra ord, även om det är helt omöjligt att inte titta till dem stup i kvarten! :-)